I början av januari gav sig familjen av på resa till Madrid. Och som alltid när pappsen slår in klapparna så ingår fotboll i paketet, hehe. Vi skulle se Atlético Madrid i ett derby mot Getafe C.F. på nyinvigda Wanda Metropolitano i stadens östra delar.
Atletico är stadens ”andra lag” efter giganten Real och förutom Getafe kommer även Leganés och Rayo Vallecano (numera i Segundan, motsvarande svenska Superettan) från den spanska huvudstaden. Fem lag från samma stad alltså - nästan som i Halmstad!
För två år sedan var jag och Karin också och såg Atletico men då på klassiska arenan Vicente Calderon. Även då i ett derby fast den gången mot Rayo.
Men sedan dess har alltså laget flyttat till nybyggda Metropolitano med kapacitet för över 67 000 åskådare. Arenan ligger utslängd på en åker i andra änden av Madrid och är sponsrad av det kinesiska företaget Wanda. Ett typiskt tecken i tiden för den moderna, globaliserade fotbollen och en ganska trist utveckling egentligen. I det avseendet kan Londonlaget Chelsea faktiskt sägas vara en förebild när de (åtminstone hittills) valt att stanna kvar på Stamford Bridge – en arena med plats för ”bara” 40 000 personer och inte möjlig att bygga ut där den just nu är belägen - för att man vill vara kvar i rätt del av staden.
Från vårt boende nära Sol i centrala Madrid tar det två byten med tunnelbanan för att ta sig ut till Metropolitano.
Ingen tvekan om att vi kommit till rätt station i varje fall!
I Madrid i början av januari förväntar man sig drygt 10 grader och helt OK väder, vilket det också var på fredagen men på matchdagen har vi otur: termometern visar 5 grader och ackompanjeras av ett strilande regn. Framme vid arenan frågar en kvinna om hon kan ta en bild på hela familjen med min mobil. Som den stele svensk jag är så blir naturligtvis min första tanke att hon ska sjappa med telefon, bankkort och rubbet - men resultatet blir betydligt bättre faktiskt.
Att ha en pappa som tvingar en att gå på fotboll kan väl inte räknas som annat än barnplågeri? ! Jag hoppas att shoppingen vägde upp för obehaget, Elin!
I ösregnet träffar vi några spanjorer som välvilligt guidar oss till närmaste ”ölhak”. Baksidan med att flytta till en ny, flott arena i andra änden av staden kan ju vara att de där lokala pubarna inte längre är lika tillgängliga.
Madrid, London, Berlin, Rom, Barcelona, Manchester, you name it, fotbollsfantasten Karin har varit där!
Joel Griezmann är redo för match!
Även tomten var på plats!
Väl inne på arenan var förhoppningen att det skulle bli betydligt varmare – det brukar ju bli så när människor trängs ihop på en läktare – men inte då! Längst upp på Metropolitano är väggarna inte sammanbyggda vilket troligen är en anpassning till betydligt mer vanligt förekommande väderförhållanden. Så efter vårens soliga succé i Manchester - där till och med de mindre fotbollsgillande i familjen lämnade Ethiad Stadium med omdömen som ”jättehäftigt” - fick sig min fotbollskampanj nog en liten törn!
Matchen då? Jodå, en stabil 2-0 seger för Atletico efter mål av Correa i första halvlek och - efter tre och ett halvt år återvändande - Diego Costa i den andra. Visst var han sig lik Diego, mål, lite för vilt firande med supportrarna och andra gula kortet=rött och utvisad. Man kan ju bara inte låta bli att älska honom!
Efteråt var det hyfsat många som ville med tunnelbanan hem så de ridande poliserna fick styra upp lite!
Äntligen tillbaka i värmen igen tillsammans med lite goda churros!
Och lite shopping som "plåster på såren"!
Vilket inte alla tyckte var lika kul!
Men mamma och pappa var glada och såg till att bibehålla matchvikten!
Men för bövelen, Karin! Real? Vi är ju Atlétis nu!
Videojuggar finns även på spanska?
